Alla dessa böcker 2021

Under 2021 siktade jag på 75 lästa, men studier i bokhistoria tog upp mycket tid under våren och teaterföreställningar mycket tid under hösten, så jag landade på 72, vilket jag är mycket nöjd med. Sedan november är ca 60 % av mina böcker nedpackade, så alla lästa böcker finns inte med på gruppfotot (som innehåller 48 böcker).

Snyggaste bok
Butleriana, av Samuel Butler. Boken är utgiven av Nonesuch Press 1932 och tryckt i 800 numrerade exemplar, varav mitt är nr 4. Som alla böcker från Nonesuch är det ett fint bokhantverk, och denna har fantastiskt papper på framsida pärm, med sådana färger att man vill skopa upp dem med sked och äta. Boken innehåller kortare texter av Butler som skriver med säker stil och småputtrande humor.

Bästa omläsning
Good Omens, av Terry Pratchett och Neil Gaiman. Detta var kanske fjärde läsningen. Boken handlar om något så muntert som Armageddon, med en blandning av parodi, karikatyr, slapstick, fars, briljant dialog och ironiskt filosofiska formuleringar. 

Roligaste proveniens
A man in the zoo, av David Garnett (som för övrigt var en av medgrundarna till Nonesuch Press). Boken har ägts av författaren och kritikern Olof Lagercrantz, och innan honom av hans moster Florrie Hamilton (som enligt Wikipedia var ”svensk herrgårdsfröken och kulturpersonlighet”). Florrie och Olof stod varandra nära och det är väl inte så konstigt att han snappade upp hennes böcker. Boken, A man in the zoo, handlar om en man som efter ett gräl med sin fästmö beslutar sig för att skänka sig själv som utställningsobjekt till ett zoo, är i sig rätt underhållande, även om den tappar något mot slutet.

Bubblarna
En tio i topplista ska ju innehålla tio böcker och efter mycket huvudbry så var det två titlar som hade kunnat platsa, men som jag till slut ställde utanför. Det är:

Night and Day, av Virginia Woolf. För mig var denna en ovanlig Woolf, troligen för att det är en tidig Woolf. Det är mer av en traditionell roman och har inte så utvecklade modernistiska drag som hennes böcker får från Mrs Dalloway och framåt. Boken i alla fall välskriven med teman som relationer och sociala miljöer, där föreställningen om andra människor krockar med verkligheten. Woolf upprepar ord som ”reality”, ”real” och ”illusion” som ett mantra under andra halvan av boken. Många fina formuleringar, bitande satir och humor.

The worst journey in the world, av Aspley Cherry-Garrard. En skildring av expeditionen till Sydpolen under vilken Robert Scott misslyckades att komma först till polen och dog på vägen tillbaka. Det är dock inte denna del som är titelns ”worst journey”, utan det är den del-expedition som Cherry-Garrard gör med två andra vintertid (i totalt mörker och med temperaturer som sträckte sig ner till – 60 grader) för att hämta några ägg från häckande kejsarpingviner. Det är en ödmjuk och oheroisk skildring med stor närvaro. När Cherry-Garrard till slut åker från Sydpolen är det med en fysisk lättnad hos mig som läsare. 

10 i topp
Så till den officiella tio i topp 2021, i ungefärlig ordning och av lite olika anledningar.

10. Daghus, natthus, av Olga Tokarczuk. Fascinerande och snudd på hypnotiserande roman, som består av en mosaik av berättelser och fragment om … typ livet. Här finns teman kring identitet, relationer, vargar, tvillingar, svamp, samt kanske framför allt om längtan bort och sökandet efter en trygg punkt i livet. 

9. Istanbul, av Orhan Pamuk. Detta är en biografi om Istanbul och om Pamuk själv, och det är en melankolisk skildring av hur staden tedde sig under Pamuks uppväxt, men även en kärleksfull beskrivning om hur det är att leva med kluvenheten mellan sin historiska identitet och viljan att vara mer europeisk. Pamuk skriver också om sin egen väg till att bli författare, och han väger dessa båda skildringar fint mot varandra. 

8. Letters from Conrad 1895 to 1924, av Joseph Conrad. Innehåller de brev som Conrad skrev till sin vän och sitt litterära stöd Edward Garnett (som för övrigt är pappa till David Garnett, som skrev A man in the zoo. Och boken är dessutom en utgåva från Nonesuch Press). Conrad är en mycket underhållande brevskrivare, men ger också uttryck för ett enormt självtvivel. Jag blev också rörd över den tillgivenheten som Conrad kände för Garnett och som är konstant närvarande i breven. ”And so you’ve kept my letters! Have you! Ah my dear you’ll never meet the man who wrote them again. I feel as if I had somehow smashed myself. But do come over and look at the pieces. The only thing you’ll find uninjured will be my affection for you.” (s. 237)

7. The mirror and the light, av Hilary Mantel. Krasst sett tyckte jag väl att boken var ca 200 sidor för lång. Men bortsett från det en fantastisk bra avslutning på trilogin om Cromwell. Mantel lyckas utmärkt med att skapa en människa av Cromwell, och som sådan med alla hans brister och styrkor blir det lätt att identifiera sig med honom, vilket gjorde slutet till tung, dödsmättad och snudd på ångestfylld läsning. 

6. Skating to Antarctica, av Jenny Diski. Memoarbok och resebok, i vilken Diski vill resa till Antarktis för att hitta renhet (vitt). Temat som växer fram är hur det förflutna tvingar sig in i nuet, men är samtidigt för alltid borta. Den biografiska delen handlar om hur Diskis dotter börjar leta efter sin mormor, dvs Diskis mamma som hon inte haft kontakt med sedan hon var 16-17 år och som hon inte ens vet om hon fortfarande lever. Därtill om svårigheten att uppleva något och behålla det, behålla upplevelsen. Diski bollar det skickligt med insiktsfulla formuleringar och med humor (ofta svart).  Som alltid med Diski finns även en melankoli som ligger som en grundton i stilen, vilket jag gillar. Det var för övrigt Diski som tipsade mig om The worst journey in the world.

5. The pursuit of love, av Nancy Mitford. Ohyggligt charmig roman, rolig, säker och ironisk stil, som påminner lite om Evelyn Waugh. Även om det finns vissa tragiska drag i boken är den överlag en skarp satir över överklassen och över romantiska illusioner om kärlek, allt framfört med en varm och intelligent stil. 

4. Letters to Comondo, av Edmund de Waal. Bok i form av de Waals brev till en äldre, sedan länge död, släkting. Dessa ”brev” handlar om konst, samlande, förskingring av saker, om sorg och om dem ur de Waals släkt som mördades under andra världskriget. Ju längre in i läsningen man kommer, desto mer flyttas fokus till judarnas öde under kriget. de Waal skriver om viljan att samla och sätta i kontext, att minnas, med diaspora, hemlöshet och minnet av människor, på ett briljant vis. Slutet var i sitt minimalistiska registrerande upplägg jobbig sorgsen läsning och stor litteratur.

3. Of human bondage, av W. Somerset Maugham. Mycket bra och finstämd roman om en mans sökande efter mening och lycka i livet. Nedtonad trots att huvudpersonen utsätts för en del umbäranden, och utan att Somerset Maugham idealiserar. Och med humor. Det var en lång bok som det tog mig lite tid att komma in i, men det sagt som parentes, för det är en klok bok med hopp om livet. ”Then he saw that normal was the rarest thing in the world.” (s. 576) Hear, hear! För övrigt var detta en fantastiskt snygg utgåva från Folio Society.

2. Butcher’s Crossing, av John Williams. (Nedpackad, så den representeras på fotot av en anonym bok). Utåt sett är det en berättelse om vilda västern och buffeljakt … men glöm det. Bedövande bra roman om en ung man som söker sitt ”oförstörbara jag” i västern, och nej jag tror inte han själv vet vad han menar. Han följer i alla fall med på buffeljakt, det är ramen. Melankolisk ton, exakt och detaljrikt språk och obönhörlig i berättandet gjorde att jag blev väldigt engagerad. Det är ingen munter bok och någonstans mot slutet mynnar allt ut i en upplevd insikt om livets intighet. Men mycket bra.

1. Oskuldens tid, av Edith Wharton. Oerhört bra roman som dels är en skarpt välformulerad satir över societetens konventioner och moral i New York under 1870-talet, dels är det en bitterljuv skildring av en kärlekshistoria som tycks dödsdömd från början. Och Wharton väver ihop dessa teman genom att kontrastera uppmålade/inbillade verkligheter med den faktiskt levda, och hon skildrar vidare människor som är fast i vad andra tycker och vad de själva tycker om vad dessa andra tycker. Det är en fin, skarp, rolig och sorglig roman. 

Publicerat i Läsning | Lämna en kommentar

Bellman, böcker och snarstuckna stockholmare

För ungefär 25 år sedan köpte jag Bellmans samlade skrifter (1836-38) på antikvariat Styrbjörn Öhman, ett numera nedlagd antikvariat som låg på Södra Larmgatan i Göteborg. Det är en utgåva i fem samtida halvfranska band, lite luggslitna men i övrigt i gott skick. Det kunde också ha varit allt, men för något år sedan upptäckte jag att utgåvan bär på en historia med inslag av domstolstvister, smutskastning i pressen och i slutänden uppgivna förläggare och galenskap, samt den eviga kampen mellan Stockholm och Göteborg. Och bokrea.

Det här är vad som hände. Året var 1835, platsen var Göteborg; boktryckaren Charles Backman och bokhandlaren Natan Jakob Gumpert startade ett förlag för att ge ut Carl Michael Bellmans samlade verk, som de ansåg att de ägde förlagsrättigheterna till. De hade visst fog för detta intryck, eftersom Backman just köpt rättigheterna av Bellmans änka, Lovisa Bellman. De fann emellertid att boktryckaren Henrik Gustaf Nordström i Stockholm också var sysselsatt med att ge ut Bellmans texter.

Så här idag kan man tycka att det borde ha varit enkelt. Lovisa Bellman hade sålt rättigheterna och den som därefter äger rättigheterna att ge ut ska vara den som får ge ut! Quod erat demonstrandum! Case closed! Låtom oss fira i Lindska huset med porter och snaps!

Men så hade vi då en illasinnad detalj i form av den nya tryckfrihetsförordningen från 1810. TF 1810 gav generöst nog författaren rätten till sina egna verk, men komplicerade förhållandet med att säga att alla befintliga rättigheter skulle fortsätta gälla. Innan 1810 var det tryckaren som ägde tryckprivilegiet till en text som också ägde rätten att fortsätta trycka den, oavsett vad författaren kunde tänkas säga om det hela. Med andra ord skulle de som redan ägde tryckrättigheter, enligt hur det sett ut tidigare, få ha kvar dessa rättigheter, medan verk som skrevs efter 1810 års lag skulle gälla under den. Detta skapade … besvär, besvär som också är grunden till konflikten mellan Göteborg och Stockholm om rätten att ge ut Bellman.

Så på västkusten sitter Backman och Gumpert med rättigheter och en del tidigare outgivet material av Bellman. På östkusten sitter litteraturhistorikern Per-Adolf Sondén på en hög med nedtecknade texter av och om Bellman, som han tillsammans med sin hustrus bror, boktryckaren Nordström, började trycka just som Backman och Gumpert började annonsera om att de tänkte ge ut Bellmans samlade verk. 

Vad som hände var att Stockholmarna sprängde skalltaket av ursinne. De hade satsat pengar på sin egen utgivning och ville väl försäkra sig om att Göteborgarna inte gav ut något som knaprade på deras profit. I januari 1836 infördes därför en anonym artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som tidningen hävdar var från deras korrespondent i Stockholm, men det troliga är att det var Per-Adolf Sondén själv, eller åtminstone någon som skrev i hans ställe, som författat artikeln.

Artikeln börjar lite kåserande om hur Göteborg börjat växa till sig från att ha varit en provinsiell blöt fläck i det svenska riket, vilket måste ses som något positivt. Blöta fläckar vill man ju inte ha i riket. Sedan följer ett regelrätt försök till att ta heder och ära av Backmans och Gumperts intellektuella kapacitet. Gumpert avfärdas snabbt som totalt olämplig att ge ut Bellman på grund av att han är utlänning – dansk som han var – medan Backman beskylls för att i bästa fall vara helt illitterat. Dessutom menar skribenten att bara en Stockholmare kan vara förmögen att ge ut Bellman, eftersom det var i Stockholm verken skrevs. 

Backman ägde själv en tidning och hade väl kunnat skriva något syrligt svar i den, men agerade istället kallsinnigt och pytsade iväg en stämning åt Stockholmarnas håll. Jag ska inte gå in för mycket på själva rättegången, men en sak stod klart för alla parter och det var att de tyckte att det var plågsamt svårt att begripa hur den nya lagen tolkas. Ett argument som Nordström tar till är att de texter som Bellman improviserat fram inte tillhör Bellman utan dem som nedtecknade improvisationen. Argumentet kan tyckas som något korkat idag, men det var ett argument inte ens Backmans ombud kunde finna någon självklar ripost på. ”Ehh, jag får nog återkomma om det där” var hans nervösa svar. Rättegången segade sig därefter fram under hela hösten, mest för att ingen av parterna var speciellt benägna på att dyka upp. Till slut lades hela rättegången ner eftersom Backmans ombud uteblev för många gånger.

Backmans tappade intresse för att driva frågan har sannolikt att göra med två saker, dels hade Nordström och Sondén redan givit ut alla delar i sina samlade verk, dels hade Nordström gått i konkurs, så det fanns inga pengar att hämta. Sondén dör 1837 och Nordström blir ett par år senare psykiskt sjuk; inget av detta har troligen med Bellman-konflikten att göra.

Vid det här laget, 1841, hade Backman fullkomligt tappat intresset för frågan och sålde Bellmanrättigheterna, för vad de nu kunde vara värda, till Gumpert. Vilken naivitet som föranledde Gumpert att efter alla redan misslyckade juridiska turer köpa rättigheterna vet jag inte, men något modfälld gav han sig i kast med att ge ut de sista två delarna, del 6-7.  Men nädå, det blev inget med det, för vid det här laget var det ingen i norra Europa som gav ett ruttet lingon för Bellmanrättigheter, i vilken form de än kom i, och därför strömmade det in billiga Bellmantryck i Sverige. Gumpert slet sitt danska hår. I ett sista försök att hävda sin rätt annonserade Gumpert, bland annat i Aftonbladet, om att han reade ut sin Bellmanupplaga: ”Då i Danmark gjorde eftertryck af åtskillige C. M. Bellmans Skrifter på sednare tiden börjat hit till Sverige införas [har jag för att ] skydda [min] rätt och motverka de ifrågavarande eftertryckta skrifternas införande och försäljning [beslutat att] nedsätta priset.” 

Vissa menar att detta var den första bokrean i Sverige. Det är väl tveksamt om det är på det viset, men roligt om det är det.

Publicerat i Bokhistoria | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Om det obegripliga med vissa böcker

En del gånger förstår jag helt enkelt inte litteratur. Detta är en sådan gång och det är så mycket jag inte förstår. Jag förstår inte förlaget, jag förstår inte författaren och jag förstår inte de, överlag, positiva kritikerna. Jag inser att det säkert är mig det är fel på, men i alla fall, så här ligger det till: Maggie O’Farrells Hamnet med tillhörande förlag, författare och kritiker är obegripliga.

Först lite om hur romanen presenteras.

  1. Boken presenteras i baksidestexten med att det är ”en roman om en av världshistoriens mest berömda författare och en älskad son” samt att pojken som dör ”lever vidare genom en av de mest hyllade teaterpjäserna som någonsin skrivits: Hamlet.” Ja, baksidestexten talar marginellt också om annat, men förlagsmänniskorna är glasklara med att det som ska locka en läsare till köp av boken är Shakespeare-Hamlet-kopplingen. (Och: Ja, det var därför jag köpte den)
  2. I den inledande historiska kommentaren från författaren (antar jag) noteras att fyra år efter att pojken dog ”skrev fadern en pjäs med titeln Hamlet.” På sidan som följer noteras att forskaren Steven Greenblatt menar att namnen ”Hamnet” och ”Hamlet” var utbytbara under Shakespeares tid. Åter igen understryker alltså författaren att det är denna koppling mellan sonen Hamnets död och dramat Hamlet den följande romanen ska handla om.

Och det är nu det blir märkligt, för boken handlar inte alls om detta. Shakespeare är en bifigur, om ens det. Bokens huvudperson är Shakespeares fru Anne, eller Agnes som hon också heter, och större delen av boken rör hur hon föds, växer upp, träffar William S. och föder barn. Romantiken mellan Agnes och William skildras därtill rätt banalt, och Agnes skildras som en kvinna med mystiska krafter som gör att hon med ett lätt tryck med pekfinger och tumme på en annan människa kan läsa av … typ allt som någonsin kommer att hända denne. Och ja, när hon klämmer lite på William S. så känner hon att han kommer att blir något stort, fantastiskt, han har världar inom sig som väntar på att slippa ut. Jomenvisst serru. Kan hon föda barn som en normal 1500-talskvinna, i hemmet med den lokala barnmorskan? Näpp, hon tar sin korg med rent linne, lite honung och en sax och går till en glänta i skogen för att föda ensam med skuggande grenar och skuttande rådjur. (Okej, rådjuren la jag till, men det var den känslan jag fick). 

Det är inte det att jag ogillar mysticism i böcker, men någonstans här börjar jag tappa respekten för berättelsen. Recensenter menar att romanen handlar om sorgearbete efter ett förlorat barn, och tydligen inte det som förlag och författare vill ha det till, hur sonens död fann nytt liv i pjäsen Hamlet. Men även den vinkeln är svår att begripa, för ungen tar 250 sidor på sig att dö. När han väl dör ropar jag inom mig ut ett lättat ”äntligen”. För kanske, jag hoppas kanske, kommer boken att bli det som den utlovat att vara. Men näpp igen, för boken har har bara 100 sidor kvar och hela kopplingen till Hamlet överstökas på ett tiotal sidor mot slutet, och utan att överraska, övertyga eller intressera. 

Och det är nu, efter sista sidan, som jag rätt förbluffad tänker i linje med John Cleese ord i Fawlty Towers: What’s the bloody point! Vad är det för mening med att skriva en bok där kontexten är William Shakespeare och hans skrivande av Hamlet, uttryckligen vilja få läsaren att göra den kopplingen, och sedan skriva om något annat? För den kärna av mening som finns, den om att förlora ett barn och hur man hanterar (eller inte hanterar) detta, är i O’Farrells tappning fullkomligt oberoende av Shakespeare-kontexten. Så varför låtsas om att det är det den handlar om? Och varför låtsas förlaget (som rimligtvis borde ha läst boken) som att det är det den handlar om? Och varför låtsas recensenter som att den obefintliga kopplingen mellan romanens läsanvisning och det faktiska innehållet är oproblematisk? Varför överhuvudtaget placera den berättelsen i just den kontexten, när den kontexten är ovidkommande för berättelsen? Jag fattar verkligen inte.

Ska jag säga något gott också? Okej, eftersom det redan innan första kapitlet är redogjort för att sonen ska dö, så är de första 20-30 sidorna väl skrivna på ett olycksbådande och något ångestframkallande sätt. Jag började således läsandet med en positiv upplevelse. Men som sagt så får man vänta ytterligare 220 sidor innan det sker, och då kommer hans död som något av en befrielse för läsaren, vilket jag starkt misstänker inte är syftet. När han dött så är det ett tiotal sidor under vilka man få följa Agnes upplevelser och det är också bra skrivet. Sedan gillade jag kapitlet som skildrar en pestbärande loppas väg från Afrika till England … det är i och för sig ett kapitel som bryter sig ur romanens övriga narrativ och som hade kunnat strykas helt utan att det gjort till eller från. Men i övrigt … bitvis välskriven och bitvis … är det banalt och fånigt. Och stilistiskt mycket ojämnt – exempelvis lyckats både en människa och en hund ”vakna med ett ryck” inom loppet av tio sidor, och ”vakna med ett ryck” är och förblir mitt lackmustest för banal litteratur. Tyvärr.

Så vill du läsa en roman som leker med tanken om hur Shakespeares sons död påverkade hans skrivande av Hamlet? Bra, leta vidare, men läs inte denna bok. Fast som sagt, jag fattar ju inte, så läs den ändå om du känner för det.

Publicerat i Roman | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Om farsen … vad den nu är för nått

I januari hade min teatergrupp premiär på farsen ”Kvällen är ung …”, som respektlöst byggde på Ibsens ”Ett dockhem” och Strindbergs ”Fröken Julie”. Intrigerna hade slagits ihop och flyttats till nutid … och som sylten på grädden på moset hade jag gjort om allt till komedi, till en fars. Om man utgår från publikens reaktioner så gick föreställningarna riktigt bra. Så bra att vi som grupp bestämde oss för att göra en ny föreställning. Det är detta nya manus jag sitter och skriver nu. Jag ska ännu inte berätta vad den handlar om, men manuset skrivs ungefär på samma sätt som den förra. Det vill säga, det bygger på gamla dramer och det blir en fars.

En del gånger då jag berättar att jag skriver fars, så kan den person jag berättar det för få något plågat i sin blick. Det blir snabbt uppenbart att personen förväxlat fars med buskis, vilket gör att jag får något plågat i min blick.* Jag har även hört en person som var helt övertygad om att det som Nils Poppe spelade på Fredriksdalsteatern var fars (nej, det var typiska folklustspel). De som ändå har någon slags rimlig uppfattning om vad en fars är tenderar dock att reducera farsen till ”att slå i dörrar”, som om dramaturgin byggde på öppnandet och stängandet av en ”rörlig vertikal skiva” (som wikipedia beskriver en dörr). Många har även en teori om vad farser alltid handlar om: jodå, sex.

Så … vad är då en fars?

Det är inte helt enkelt att svara på. Normalt sett brukar en genre säga något om sitt innehåll. Om något kallas ”action” så signalerar det att intrigen innehåller exempelvis biljakter, våld, skottlossning, samt (om det är en film som innehåller Tom Cruise) någon som klättrar i motljus utanpå höga byggnader.

En fars är dock en form. Om den säger något om pjäsen överhuvudet taget så är det att det är en komedi. Farsen har dock sällan en komisk intrig. Intrigen har snarare potential att enkelt kunna utvecklas till tragedi. Rollfigurerna, som i grunden är normala människor, reagerar även mänskligt på händelserna i intrigen … men det är mänskligt på sämsta tänkbara sätt; de väljer det sämre av två rimliga alternativ. Något som är symptomatiskt i en fars är att rollfigurerna sällan vill berätta hur något ligger till … åtminstone inte förrän i slutminuterna.

Så det typiska för farsintrigen är detta: någon har gjort något dumt som hon sedan försöker dölja för någon annan. Detta görs genom lögner. Lögnen gör att en ny krisartad situation uppstår, vilket tvingar rollfiguren till en ny lögn, samtidigt som hon måste förhålla sig till sin första lögn. Och så vidare.

Något som är ett krav i en fars är att rollfigurens insats måste vara hög. Det måste finnas en god anledning för henne att ljuga. Det publiken kommer att skratta åt är hur rollfigurerna hanterar den panikartade utvecklingen, inte händelserna i sig. Publiken behöver inte sympatisera med rollfiguren, som trots allt agerat fel, men de behöver ha förståelse för att en person väljer att ljuga i den uppkomna situationen. Detta gör att publiken snabbt måste bli övertygade om att lögnen behövs. Det här är troligtvis anledningen till att många farser innehåller otrohet. Det är enkelt att förstå att insatsen för den rollfigur som varit otrogen är så hög att hon vill hindra sin partner från att få reda på detta. Publiken förstår detta ögonblickligen. Men, och det här är viktigt, otroheten är bara en utlösande faktor till det som är farsens essens: formen. Dvs lögnen som genererar en annan lögn, som missförstås och ger ett nytt missförstånd, i en lång sammanhängande spiral som gör intrigen allt mer invecklad och allt mer absurd, men i sin kontext trovärdig.

Att en fars ofta innehåller många dörrar, som rollfigurerna springer in och ut genom, beror på att intrigens panik ska stegras genom att lögnen hela tiden riskerar att uppdagas när någon plötsligt uppenbarar sig. Detta gör att tajmingen är oerhört viktig i en fars; i vilket ögonblick ska en person dyka upp/höra en replik/försvinna från scenen för att intrigen ska bli trovärdig? Och det är denna trovärdighet som är så essentiell, för det är där humorn finns, där publikens skratt finns.

Fars är på så sätt, både i manus och på scen, en tekniskt svår teaterform. Det är dock det som gör det till en rolig utmaning att skriva, för det handlar inte bara om rollfigurernas personliga motiv utan betydligt mer om att bygga en intrig med arkitektoniskt precision. Vilket inte bara är roligt utan även är den primära orsaken till den enorma huvudvärk jag får under skrivandet. Det är svårt. Men roligt. Men svårt.

Så snälla, snälla, snälla, blanda inte ihop fars med andra betydligt simplare komediformer.


* Buskis kan beskrivas som en komedi som kompenserar frånvaron av ett komiskt manus med skådespelare som tittar i kors och säger sina repliker på grov dialekt, och som åtminstone en gång per manussida drar till med ett skämt som antingen innehåller könsorgan eller hembränd sprit.

Publicerat i Teater | Lämna en kommentar

Den kreativa processen i 20 plågsamma steg

Jag har nu börjat på en ny bok. Krasst sett började jag på den redan 2013, efter vilket jag tog en paus för att, för cirka ett halvår sedan, börja igen. Jag är bra på att börja … sämre på att avsluta kanske, men början fixar jag enkelt. I alla fall, nu har jag börjat på den i några månader. Även om det inte alltid känns så, så har jag kommit framåt … tror jag. Det är det som är det svåra med att skriva, att släppa bryggkanten och simma iväg.

Min skrivprocess tenderar att se ut ungefär så här:

1. Jag får en idé. Som jag, även på ett objektivt plan, tycker är rätt så bra.

2. Hybris toppad av entusiasm tar över mitt Jag. Den ljuva insikten att just jag är den kreativa skapelsens krona lägger sig som balsam över mitt liv. Lycka, lycka, lycka! Anteckningar hastas ner för att lämna plats för nya idéer och nya anteckningar i en till synes aldrig sinande ström.

3. Tuvan på stigen skymtas i form av ”hjälten”. Min bok behöver en hjälte, en huvudperson, någon som är drivande, agerar och som läsaren kan fatta tycke för. Jag inser att den hjälte jag har är rätt så statisk, definitivt mer reagerande än agerande, och dessutom ganska anonym och med en besvärande steril personlighet. Kort sagt … trist.

4. Någonstans här kliver jag in i dödsskuggans dal. Vem är jag egentligen? Egentligen? Va?! Som tror att jag kan skriva? Idén … visst den är fortfarande hyfsad, men jag har säkert stulit den, omedvetet, från någon betydligt mer talangfull individ. Med andra ord, jag är en bluff, en dilettant, ett sönderfallande asplöv nederst i den kompost somliga kallar mänsklighet.

5. Här infinner sig en period av självömkan, under vilken jag emellanåt läser något jag skrivit för 10-15 år sedan, och jag kan bara konstatera att jag då var ung, vaket vibrerande och full av fantasi och formuleringsförmåga. Kallt konstaterar jag att min hjärna uppenbarligen ruttnat och att den talang jag eventuellt haft är förlorad för alltid.

6. Det går en tid, årstider hinner växla. Jag läser ett par stycken av det projekt jag nu tagit en lång paus från. Mycket motvilligt erkänner min inre, syrligt sarkastiske, kritiker att vissa rader faktiskt fungerar rätt så okej. Om de betraktas flyktigt … i motljus.

7. Ett par veckor senare sätter jag mig åter med alla mina anteckningar och fragment och påbörjar ett planlöst och trevande arbete med dem. Den inre kritikern har tydligen fått i sig en halvflaska portvin, för han är betydligt mer positiv, rent utav uppmuntrande av vad han ser. Uppenbart lullig ger han mig en kamratlig klapp på axeln.

8. Hybris! Jag är ett geni! Det var bara min djupt rotade ödmjukhet som hindrade mig från att se det tidigare!

9. Visst fan, det är ju skräp ändå. Och hjälten? Vilken jädra C-figur. Patetiskt passionslös prosa!

10. Ett par veckor senare bläddrar jag igenom en del av vad jag skrivit. Någonstans inom mig uppstår den motvilliga tanken … att jag varken är ett gudasänt geni eller en skottkärra skit. Men det jag skrivit fungerar. Det behöver bara struktureras upp lite (rätt så mycket). Och karaktärerna behöver lite arbete (rätt så mycket), men på det hela taget är det inte helt oävet.

11. Rutin. Just det, det är det jag behöver. Varför glömmer jag alltid bort det? Märkligt. Rutin, skriva regelbundet, arbeta strukturerat, få ner text så att det finns något att redigera. Då kommer boken växa, bli till ett första utkast som sedan kan redigeras några gånger och bli klar. Rutin. Det är ju så enkelt när man väl kommer på det.

12. Hur får jag rutin? Går rutin att få? Om rutin faller i en skog utan att någon ser den, finns då rutinen? Rutin rimmer på ruin som är början av ruinerad. Vad är etymologin till ruinerad? Måste kolla upp det. Var är min Wessén? Och vad är det här för bok? När köpte jag den? Bäst att läsa lite i den. Etcetera …

13. Irritation över att jag inte sätter mig ner och skriver. Irritation över att jag hela tiden finner ursäkter för att inte skriva. Det är ju inte så att jag inte har åtminstone 30 minuter om dagen. Eller 25 minuter skulle räcka.

14. Jag använder en stor del av min kreativitet åt att komma på svordomar och invektiv åt mig själv, för att jag inte tar tag i skrivandet. Är själv ganska nöjd med ”Falska fjantiga författarfiasko” (jag gillar allitterationer, även när jag förolämpar mig själv).

15. Utmattad av alla ursäkter och invektiv, säger jag ”fuck you” till mig själv … och sätter mig ner i tjugo minuter en kväll. Skrivandet går märkligt nog ganska bra.

16. Sätter mig ner även nästa kväll. Även detta går bra.

17. Långsamt, och med många pauser, börjar jag upparbeta en skrivrutin. Texten växer.

18. Jag är ett geni!

19. Jag skriver skit!

20. Okej okej okej. Lägg av!  Rutin, petande i texten, stryk och skriv. Första utkastet … tycks konstigt nog vara klart. Det är väl inte genialiskt, men kicken av det kreativa arbetet har under ett bra tag lagt sig … ja, ta mig fan, lagt sig lite som balsam över mitt liv.

För tillfället befinner jag mig någonstans mellan punkt 10 och 14, men med option på 15.

Och Ja, den här texten är en del av punkt 12 och 13.

Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Ocean och jätte — Om två blå böcker

Neil Gaiman är en sådan där författare som jag tagit upp med tio till femton års mellanrum. Det första jag läste  av honom  var Good Omens som han skrev tillsammans med Terry Pratchett och det var egentligen Pratchett som jag då ville läsa. Därför dröjde det ett tag innan jag läste något som Gaiman skrivit själv. Anansi Boys läste jag för cirka tio år sedan och uppskattade, fast tydligen inte tillräckligt för att därefter gå vidare till Gaimans andra böcker. Detta berodde i och för sig mer på att mitt intresse för fantasy svalnat något och mindre på vad jag tyckte om Anansi Boys.


Hur som helst så har jag nu läst Ocenanen vid vägens slut. Det är en ganska kort roman, förrädiskt enkel och väldigt suggestiv. Jag har sett att vissa recensenter klassar boken som ungdomsbok, medan andra ser den som en bok för vuxna. Det är väl egentligen en ganska ointressant fråga, men så kan det vara. För min del så är det definitivt en bok för vuxna, för även om huvudpersonen är en pojke så är frågorna som driver berättelsen och som hela boken till slut når fram till, en vuxen människas reflektioner.

Jag har även precis läst Kazuo Ishiguros Begravd jätte. Ishiguros och Gaimans böcker är egentligen för olika för att kunna jämföras på ett rättvist sätt, men eftersom det ändå finns något i dem som påminner om varandra, så låt oss jämföra. Båda använder fantasyn som en form för att beskriva  människan, men där Gaiman lyckas med att förmedla något angeläget och suggestivt, så misslyckas Ihiguro med det första. Begravd jätte är suggestiv så det förslår, vilket även är anledningen till att jag läste klart boken, men Ishiguros stil, som jag för övrigt tyckte om i An artist of the floating world, blir här för distanserad och kall. Gaiman förmedlar värme, något som Ishiguro når fram till först på de sista tio sidorna. Vilket är synd, för slutet tyckte jag verkligen om. Bara synd att det kom … så sent.

Den stora skillnaden mellan de två böckerna tror jag ligger i att Gaiman är trygg i sin genre, medan Ishiguro inte tycks lita på den, vilket har gjort att han skalar av så mycket att berättelsens struktur blir kännbar och gör narrativet kargt. Gaiman finner djupet i det han berättar och förmedlar värme.

Publicerat i Roman | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Den långa vägen …

Satt under förmiddagen och funderade på hur lång den kreativa processen är, åtminstone då förvärvsarbete, fritidshus och en massa annat upptar tid och … typ hjärnkapacitet.

När jag summerar tillblivelsetiden för ”Det finns alltid rum för ett mord” så börjar processen den 26 september 2008. Jag fick idén på tåget mellan Göteborg och Malmö, efter att ha varit på bokmässan och förfasats över hur stor del av utgivningen som utgörs av deckare. Själv ville jag inte skriva deckare, eftersom jag i stort sett aldrig läser deckare, utom någon enstaka Agatha Christie vartannat år. Så vad göra när deckare är norm och jag vill skriva humor? Deckarparodi, var svaret.

TID

I alla fall, till tiden. September 2008, idén dyker upp från hjärnans dunklaste vrår. Våren 2009, inläsning av svenska deckare, tills det började rinna mord och schabloner ur mina öron. Från sommaren 2009 någon gång började jag skriva och i oktober 2010 var första versionen klar. 30 december 2011 var jag klar med … femte versionen kanske. Då betraktade jag hur som helst boken som, om inte fulländad så i alla fall, tillräckligt redo för förlagens dräpande blickar. Så i slutet av januari 2012 skickade jag iväg den till ett första förlag.

Sedan: Refusering, refusering, refusering, etcetera i ett års tid från 8 förlag.

I april 2013 tog jag beslutet att skriva om boken, inte helt, men stora delar av de första 100 sidorna och sedan en allmän putsning av språk och stil. Resultatet blev att boken blev ca 40 sidor kortare (eller något i den stilen). Under hösten 2014 var jag klar … igen. Tre nya förlag som inom en och samma vecka, lagom ett par veckor innan jul, refuserade. In alles 11 förlag hade då refuserat mig, medels kallt trevliga, helt intetsägande och hoppförgörande standardbrev.

Så i januari 2015 tog jag beslutet att lägga ut boken fritt på nätet. Våren 2015 gjorde jag en sista genomläsning och puts, och i maj 2015 kunde jag till slut lägga boken bakom mig. Så vad blir det då? 6,5 år.

Hur många timmar jag lagt på texten vågar jag knappt spekulera i. Men det märkliga är, att trots att skrivandet en del gånger mindre drivits av lust och mer av något slags intellektuellt självskadebeteende, så har det varit värt det. Jag har liksom inget annat val, om jag vill vara jag.

Publicerat i Skrivande | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Kul, komplex och lättviktig

På omslaget till Sanningen om fallet Harry Quebert av Joël Dicker finns en blurb* från den franska tidningen Le Figaro. Blurben består bara av två ord: ”Litterärt adrenalin”. Boken har vunnit franska priser och tydligen petat Fifty Shades of Grey från den franska bästsäljartronen … vilket alltid kan vara ett delmål man kan ha i livet. Jag köpte boken på bokmässan för en månad sedan. När jag stod och tittade på den i Bonniers monter kom en oerhört entusiastisk försäljare och öste beröm över boken. Den var fantastisk. Och eftersom jag är som en obsinat femåring när det gäller att köpa böcker (Vill välja själv!) så log jag blott vänligt och lade ner den i igen, gick därifrån och sedan då försäljaren inte såg, smet jag fram och köpte den ändå.

Med den här inledningen så vet jag att jag låter potentiellt negativt inställd till boken, men egentligen inte, för Sanningen om fallet Harry Quebert är faktiskt inte så dum. Men om vi börjar med det litterära adrenalinet så kan man krasst konstatera att det inte är så mycket litterärt över det hela, men rätt så mycket adrenalin. Åtminstone i intrigens konstanta vändningar som pågår under 700 sidor och kommer med ständiga nya avslöjanden.


Så vad handlar boken om? Förlaget beskriver den så här:

En ung kvinna vid namn Nola Kellergan försvinner under oklara omständigheter och hennes förmultnade kropp återfinns inte förrän 2008, trettiotre år senare, när den påträffas nergrävd i den berömde författaren Harry Queberts trädgård. Bredvid Nolas kvarlevor hittar poliserna dessutom en kopia av manuskriptet till Queberts berömda genombrottsroman Roten till det onda. Quebert fängslas och anklagas för mordet, men till hans hjälp kommer hans före detta elev, författaren Marcus Goldman, som också är denna romans berättare och egentliga huvudperson. Tillsammans med polischefen i den lilla staden inleder Marcus en utredning som kommer att bli mer komplicerad än vad någon av de inblandade någonsin hade kunnat föreställa sig. Dessutom börjar han skriva en roman om fallet, en roman som redan innan den publicerats verkar vara på väg att bli en bestseller av sällan skådad kaliber.

Vi har alltså att göra med något som egentligen är en vanlig mordhistoria, men med skillnaden att det är en författare som är berättelsens hjälte. Det som gör att boken hamnar lite utanför kriminalgenrens slappa mittfåra är att det även är en berättelse om skrivandet av boken. Så vi får en rätt så schysst metanivå, som är betydligt mer åt det underhållande hållet än det pretentiösa. Huvudpersonens duster med sin förläggare är riktigt kul läsning.

Bokens stora värde ligger dock inte så mycket i vad den handlar om, och definitivt inte i språket och stilen (för att vara en berättelse om två författare som ska ha skrivit mästerverk, så är språk och stil märkvärdigt intetsägande), utan det stora värdet finns i hur Joël Dicker hanterar intrigen. För trots alla nya trådar han introducerar, som ärligt talat blir helt orimliga i det långa loppet, så får han mig som läsare att tro på vad som sker. De sista 200 sidorna läser jag i en sittning, påmanad av viljan att veta hur det går och vad fasen som egentligen hänt.

Det man måste bortse från är klyschor och schabloner, som boken är fylld av. Bokens blinkning till Nabokovs Lolita stannar vid en blinkning och blir därför obegriplig. Det är även problematiskt att kärlekshistorien som boken tar sitt avstamp i, den mellan den 34-årige Harry Quebert och den 15-åriga Nola Kellergan, skildras så platt romantiserande. Vissa saker framkommer mot slutet (verkligen i slutskedet) som hade kunnat … ja, vad hade det kunnat göra? Kanske ge det hela ett par vettigare aspekter till Harry Queberts agerande. Joël Dicker verkar dock inte intresserad av att gå den vägen, vilket är synd, för nu är det något störande att Queberts relation med en 15-åringen skildras så oproblematiskt som den gör.

Som tur är, för bokens skull, så är denna relation bara en grundpremiss för intrigen att utgå från för att sedan snabbt utvecklas vidare. För helhetsintrycket är att det är kul läsning, med en komplex men skickligt sammanhållen intrig, även om boken inte lämnar några djupare spår i mig, eller i litteraturen.

——————

* Ett av alla dessa intetsägande citat som sagts om en bok av exempelvis en recensent, med syfte att få just denna bok att verka vara Guds gåva till litteraturen.

Publicerat i Roman | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Himlakroppar – Om svårigheten att sluta i tid

Egentligen vill jag tycka om Eleanor Cattons ”Himlakroppar” mer än vad jag gör. För boken är på många sätt både storslagen och underhållande, och Catton lyckas genomgående förmedla berättandets glädje då hon tar sig an alla karaktärer och deras individuella öden. Därtill är skådeplatsen som högoktanig chokladtryffel i sin kombination av Viktoriansk kultur, guldgrävarsamhälle och mystiska brott omsvepta av opiumdimmor. Vad mer kan man egentligen begära? Kanske ett ånglok och Londondimmor, men det skulle väl vara det enda.

himlakroppar

På andra sätt är känslan efter 900 sidor som den efter ett julbord, då du är mätt intill illamåendets gräns och upptäcker att värdinnan trugar dig till godisbordet som du först nu inser väntar dig. För efter 900 sidor har du över 200 sidor kvar. För min egen del så är det 350 sidor för mycket, för från sidan 800, eller där omkring, börjar mitt engagemang brista och läsningen bli mer flyktig. Viket är synd. En del av problemet, om man nu ens ska tala om problem, kan kanske anas redan i bokens baksidestext.

Året är 1866 och skotten Walter Moody är en av de många som sökt sig till Nya Zeelands guldgruvor för att pröva lyckan. Samma natt som han anländer hamnar han i ett märkligt sällskap bestående av tolv män som i hemlighet har samlats för att diskutera en serie olösta brott. Han är snart involverad i ett äventyr lika komplext och gåtfullt som stjärnhimlen själv.

Walter Moody, tolv andra män, samt ytterligare några personer, breder alla ut sig med sina berättelser. Eftersom åtskilliga av händelserna därmed berättas från olika perspektiv, så upprepas ett flertal skeenden, med små variationer. Det är ett beprövat och ofta intressant berättargrepp, men efter att ha läst om samma 4-5 händelser ett tiotal gånger infinner sig känslan av julbords-mättnad: Hur många olika sorters sillar står man egentligen ut med att äta innan man blir sugen på något helt annat? Det här är dock inte en invändning mot berättandet i sig, utan mer ett konstaterande att det till slut blir väl mycket.

Stilistiskt har Catton inget att skämmas över. Hon skriver säkert, i vissa fall något opersonligt, men med sömlösa övergångar i sobert humoristiska och ironiska partier.

Som det redan påpekats var Mannering en mycket fet man. I tjugoårsåldern hade han varit kraftig, i trettioårsåldern hade han fått kulmage; när han kom upp i fyrtioårsåldern hade hans överkropp fått en nästan sfärisk form och till sin egen irritation måste han be om hjälp både för att klättra upp på en häst och för att sedan sitta av den. Men istället för att erkänna att det var fetman som hade blivit ett hinder i vardagslivet, så skyllde Mannering på gikt, en åkomma som han tyckte lät mycket aristokratisk. (Sid 256)

Överlag är dock stilen underordnad ett berättande som drar åt det effektiva hållet. Catton tilldelades Bookerpriset för denna roman 2013. Det var året efter att Hilary Mantel tilldelades det för ”Bring up the Bodies”, och även om det är ointressant att jämföra romanerna i övrigt, så visar Mantel vad man som författare kan göra av språket i en roman, för att få språket att bli mer än något som ska förmedla berättelsen.

Titeln ”Himlakroppar” anspelar på att bokens alla karaktärer är kopplade till astrologiska tecken, stjärnor och planeter, men för min del blir detta kuriosa. Det tillför inte något av substans, mer än att det kanske belyser Viktorianernas fascination av esoteriska strömningar, vilket för övrigt även tar sig uttryck av en seans i en av bokens centrala scener. En annan av bokens intressanta detaljer är opiumet, vars försåtliga egenskaper inte bara ställer till det för vissa personer, men även speglar erans ambivalenta inställning till denna drog. Som sagt, några få invändningar mot en annars underhållande, om än väl lång, roman.

Det kändes som en gryning i hans bröst, det fylldes av flytande ljus. Ett underbart lugn genomströmmade hans kropp. Smärtan i hans huvud och bröst rann av honom lika enkelt som ett stycke siden.Opium, tänkte han matt. Opium. Det var fantastiskt. Det var en fantastisk drog. Ett mirakel, ett botemedel. (Sid 629)

Publicerat i Roman | Etiketter , , | Lämna en kommentar