En del gånger förstår jag helt enkelt inte litteratur. Detta är en sådan gång och det är så mycket jag inte förstår. Jag förstår inte förlaget, jag förstår inte författaren och jag förstår inte de, överlag, positiva kritikerna. Jag inser att det säkert är mig det är fel på, men i alla fall, så här ligger det till: Maggie O’Farrells Hamnet med tillhörande förlag, författare och kritiker är obegripliga.
Först lite om hur romanen presenteras.
- Boken presenteras i baksidestexten med att det är ”en roman om en av världshistoriens mest berömda författare och en älskad son” samt att pojken som dör ”lever vidare genom en av de mest hyllade teaterpjäserna som någonsin skrivits: Hamlet.” Ja, baksidestexten talar marginellt också om annat, men förlagsmänniskorna är glasklara med att det som ska locka en läsare till köp av boken är Shakespeare-Hamlet-kopplingen. (Och: Ja, det var därför jag köpte den)
- I den inledande historiska kommentaren från författaren (antar jag) noteras att fyra år efter att pojken dog ”skrev fadern en pjäs med titeln Hamlet.” På sidan som följer noteras att forskaren Steven Greenblatt menar att namnen ”Hamnet” och ”Hamlet” var utbytbara under Shakespeares tid. Åter igen understryker alltså författaren att det är denna koppling mellan sonen Hamnets död och dramat Hamlet den följande romanen ska handla om.
Och det är nu det blir märkligt, för boken handlar inte alls om detta. Shakespeare är en bifigur, om ens det. Bokens huvudperson är Shakespeares fru Anne, eller Agnes som hon också heter, och större delen av boken rör hur hon föds, växer upp, träffar William S. och föder barn. Romantiken mellan Agnes och William skildras därtill rätt banalt, och Agnes skildras som en kvinna med mystiska krafter som gör att hon med ett lätt tryck med pekfinger och tumme på en annan människa kan läsa av … typ allt som någonsin kommer att hända denne. Och ja, när hon klämmer lite på William S. så känner hon att han kommer att blir något stort, fantastiskt, han har världar inom sig som väntar på att slippa ut. Jomenvisst serru. Kan hon föda barn som en normal 1500-talskvinna, i hemmet med den lokala barnmorskan? Näpp, hon tar sin korg med rent linne, lite honung och en sax och går till en glänta i skogen för att föda ensam med skuggande grenar och skuttande rådjur. (Okej, rådjuren la jag till, men det var den känslan jag fick).
Det är inte det att jag ogillar mysticism i böcker, men någonstans här börjar jag tappa respekten för berättelsen. Recensenter menar att romanen handlar om sorgearbete efter ett förlorat barn, och tydligen inte det som förlag och författare vill ha det till, hur sonens död fann nytt liv i pjäsen Hamlet. Men även den vinkeln är svår att begripa, för ungen tar 250 sidor på sig att dö. När han väl dör ropar jag inom mig ut ett lättat ”äntligen”. För kanske, jag hoppas kanske, kommer boken att bli det som den utlovat att vara. Men näpp igen, för boken har har bara 100 sidor kvar och hela kopplingen till Hamlet överstökas på ett tiotal sidor mot slutet, och utan att överraska, övertyga eller intressera.
Och det är nu, efter sista sidan, som jag rätt förbluffad tänker i linje med John Cleese ord i Fawlty Towers: What’s the bloody point! Vad är det för mening med att skriva en bok där kontexten är William Shakespeare och hans skrivande av Hamlet, uttryckligen vilja få läsaren att göra den kopplingen, och sedan skriva om något annat? För den kärna av mening som finns, den om att förlora ett barn och hur man hanterar (eller inte hanterar) detta, är i O’Farrells tappning fullkomligt oberoende av Shakespeare-kontexten. Så varför låtsas om att det är det den handlar om? Och varför låtsas förlaget (som rimligtvis borde ha läst boken) som att det är det den handlar om? Och varför låtsas recensenter som att den obefintliga kopplingen mellan romanens läsanvisning och det faktiska innehållet är oproblematisk? Varför överhuvudtaget placera den berättelsen i just den kontexten, när den kontexten är ovidkommande för berättelsen? Jag fattar verkligen inte.
Ska jag säga något gott också? Okej, eftersom det redan innan första kapitlet är redogjort för att sonen ska dö, så är de första 20-30 sidorna väl skrivna på ett olycksbådande och något ångestframkallande sätt. Jag började således läsandet med en positiv upplevelse. Men som sagt så får man vänta ytterligare 220 sidor innan det sker, och då kommer hans död som något av en befrielse för läsaren, vilket jag starkt misstänker inte är syftet. När han dött så är det ett tiotal sidor under vilka man få följa Agnes upplevelser och det är också bra skrivet. Sedan gillade jag kapitlet som skildrar en pestbärande loppas väg från Afrika till England … det är i och för sig ett kapitel som bryter sig ur romanens övriga narrativ och som hade kunnat strykas helt utan att det gjort till eller från. Men i övrigt … bitvis välskriven och bitvis … är det banalt och fånigt. Och stilistiskt mycket ojämnt – exempelvis lyckats både en människa och en hund ”vakna med ett ryck” inom loppet av tio sidor, och ”vakna med ett ryck” är och förblir mitt lackmustest för banal litteratur. Tyvärr.
Så vill du läsa en roman som leker med tanken om hur Shakespeares sons död påverkade hans skrivande av Hamlet? Bra, leta vidare, men läs inte denna bok. Fast som sagt, jag fattar ju inte, så läs den ändå om du känner för det.