För ungefär 25 år sedan köpte jag Bellmans samlade skrifter (1836-38) på antikvariat Styrbjörn Öhman, ett numera nedlagd antikvariat som låg på Södra Larmgatan i Göteborg. Det är en utgåva i fem samtida halvfranska band, lite luggslitna men i övrigt i gott skick. Det kunde också ha varit allt, men för något år sedan upptäckte jag att utgåvan bär på en historia med inslag av domstolstvister, smutskastning i pressen och i slutänden uppgivna förläggare och galenskap, samt den eviga kampen mellan Stockholm och Göteborg. Och bokrea.
Det här är vad som hände. Året var 1835, platsen var Göteborg; boktryckaren Charles Backman och bokhandlaren Natan Jakob Gumpert startade ett förlag för att ge ut Carl Michael Bellmans samlade verk, som de ansåg att de ägde förlagsrättigheterna till. De hade visst fog för detta intryck, eftersom Backman just köpt rättigheterna av Bellmans änka, Lovisa Bellman. De fann emellertid att boktryckaren Henrik Gustaf Nordström i Stockholm också var sysselsatt med att ge ut Bellmans texter.
Så här idag kan man tycka att det borde ha varit enkelt. Lovisa Bellman hade sålt rättigheterna och den som därefter äger rättigheterna att ge ut ska vara den som får ge ut! Quod erat demonstrandum! Case closed! Låtom oss fira i Lindska huset med porter och snaps!
Men så hade vi då en illasinnad detalj i form av den nya tryckfrihetsförordningen från 1810. TF 1810 gav generöst nog författaren rätten till sina egna verk, men komplicerade förhållandet med att säga att alla befintliga rättigheter skulle fortsätta gälla. Innan 1810 var det tryckaren som ägde tryckprivilegiet till en text som också ägde rätten att fortsätta trycka den, oavsett vad författaren kunde tänkas säga om det hela. Med andra ord skulle de som redan ägde tryckrättigheter, enligt hur det sett ut tidigare, få ha kvar dessa rättigheter, medan verk som skrevs efter 1810 års lag skulle gälla under den. Detta skapade … besvär, besvär som också är grunden till konflikten mellan Göteborg och Stockholm om rätten att ge ut Bellman.
Så på västkusten sitter Backman och Gumpert med rättigheter och en del tidigare outgivet material av Bellman. På östkusten sitter litteraturhistorikern Per-Adolf Sondén på en hög med nedtecknade texter av och om Bellman, som han tillsammans med sin hustrus bror, boktryckaren Nordström, började trycka just som Backman och Gumpert började annonsera om att de tänkte ge ut Bellmans samlade verk.
Vad som hände var att Stockholmarna sprängde skalltaket av ursinne. De hade satsat pengar på sin egen utgivning och ville väl försäkra sig om att Göteborgarna inte gav ut något som knaprade på deras profit. I januari 1836 infördes därför en anonym artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som tidningen hävdar var från deras korrespondent i Stockholm, men det troliga är att det var Per-Adolf Sondén själv, eller åtminstone någon som skrev i hans ställe, som författat artikeln.
Artikeln börjar lite kåserande om hur Göteborg börjat växa till sig från att ha varit en provinsiell blöt fläck i det svenska riket, vilket måste ses som något positivt. Blöta fläckar vill man ju inte ha i riket. Sedan följer ett regelrätt försök till att ta heder och ära av Backmans och Gumperts intellektuella kapacitet. Gumpert avfärdas snabbt som totalt olämplig att ge ut Bellman på grund av att han är utlänning – dansk som han var – medan Backman beskylls för att i bästa fall vara helt illitterat. Dessutom menar skribenten att bara en Stockholmare kan vara förmögen att ge ut Bellman, eftersom det var i Stockholm verken skrevs.
Backman ägde själv en tidning och hade väl kunnat skriva något syrligt svar i den, men agerade istället kallsinnigt och pytsade iväg en stämning åt Stockholmarnas håll. Jag ska inte gå in för mycket på själva rättegången, men en sak stod klart för alla parter och det var att de tyckte att det var plågsamt svårt att begripa hur den nya lagen tolkas. Ett argument som Nordström tar till är att de texter som Bellman improviserat fram inte tillhör Bellman utan dem som nedtecknade improvisationen. Argumentet kan tyckas som något korkat idag, men det var ett argument inte ens Backmans ombud kunde finna någon självklar ripost på. ”Ehh, jag får nog återkomma om det där” var hans nervösa svar. Rättegången segade sig därefter fram under hela hösten, mest för att ingen av parterna var speciellt benägna på att dyka upp. Till slut lades hela rättegången ner eftersom Backmans ombud uteblev för många gånger.
Backmans tappade intresse för att driva frågan har sannolikt att göra med två saker, dels hade Nordström och Sondén redan givit ut alla delar i sina samlade verk, dels hade Nordström gått i konkurs, så det fanns inga pengar att hämta. Sondén dör 1837 och Nordström blir ett par år senare psykiskt sjuk; inget av detta har troligen med Bellman-konflikten att göra.
Vid det här laget, 1841, hade Backman fullkomligt tappat intresset för frågan och sålde Bellmanrättigheterna, för vad de nu kunde vara värda, till Gumpert. Vilken naivitet som föranledde Gumpert att efter alla redan misslyckade juridiska turer köpa rättigheterna vet jag inte, men något modfälld gav han sig i kast med att ge ut de sista två delarna, del 6-7. Men nädå, det blev inget med det, för vid det här laget var det ingen i norra Europa som gav ett ruttet lingon för Bellmanrättigheter, i vilken form de än kom i, och därför strömmade det in billiga Bellmantryck i Sverige. Gumpert slet sitt danska hår. I ett sista försök att hävda sin rätt annonserade Gumpert, bland annat i Aftonbladet, om att han reade ut sin Bellmanupplaga: ”Då i Danmark gjorde eftertryck af åtskillige C. M. Bellmans Skrifter på sednare tiden börjat hit till Sverige införas [har jag för att ] skydda [min] rätt och motverka de ifrågavarande eftertryckta skrifternas införande och försäljning [beslutat att] nedsätta priset.”
Vissa menar att detta var den första bokrean i Sverige. Det är väl tveksamt om det är på det viset, men roligt om det är det.
