Om farsen … vad den nu är för nått

I januari hade min teatergrupp premiär på farsen ”Kvällen är ung …”, som respektlöst byggde på Ibsens ”Ett dockhem” och Strindbergs ”Fröken Julie”. Intrigerna hade slagits ihop och flyttats till nutid … och som sylten på grädden på moset hade jag gjort om allt till komedi, till en fars. Om man utgår från publikens reaktioner så gick föreställningarna riktigt bra. Så bra att vi som grupp bestämde oss för att göra en ny föreställning. Det är detta nya manus jag sitter och skriver nu. Jag ska ännu inte berätta vad den handlar om, men manuset skrivs ungefär på samma sätt som den förra. Det vill säga, det bygger på gamla dramer och det blir en fars.

En del gånger då jag berättar att jag skriver fars, så kan den person jag berättar det för få något plågat i sin blick. Det blir snabbt uppenbart att personen förväxlat fars med buskis, vilket gör att jag får något plågat i min blick.* Jag har även hört en person som var helt övertygad om att det som Nils Poppe spelade på Fredriksdalsteatern var fars (nej, det var typiska folklustspel). De som ändå har någon slags rimlig uppfattning om vad en fars är tenderar dock att reducera farsen till ”att slå i dörrar”, som om dramaturgin byggde på öppnandet och stängandet av en ”rörlig vertikal skiva” (som wikipedia beskriver en dörr). Många har även en teori om vad farser alltid handlar om: jodå, sex.

Så … vad är då en fars?

Det är inte helt enkelt att svara på. Normalt sett brukar en genre säga något om sitt innehåll. Om något kallas ”action” så signalerar det att intrigen innehåller exempelvis biljakter, våld, skottlossning, samt (om det är en film som innehåller Tom Cruise) någon som klättrar i motljus utanpå höga byggnader.

En fars är dock en form. Om den säger något om pjäsen överhuvudet taget så är det att det är en komedi. Farsen har dock sällan en komisk intrig. Intrigen har snarare potential att enkelt kunna utvecklas till tragedi. Rollfigurerna, som i grunden är normala människor, reagerar även mänskligt på händelserna i intrigen … men det är mänskligt på sämsta tänkbara sätt; de väljer det sämre av två rimliga alternativ. Något som är symptomatiskt i en fars är att rollfigurerna sällan vill berätta hur något ligger till … åtminstone inte förrän i slutminuterna.

Så det typiska för farsintrigen är detta: någon har gjort något dumt som hon sedan försöker dölja för någon annan. Detta görs genom lögner. Lögnen gör att en ny krisartad situation uppstår, vilket tvingar rollfiguren till en ny lögn, samtidigt som hon måste förhålla sig till sin första lögn. Och så vidare.

Något som är ett krav i en fars är att rollfigurens insats måste vara hög. Det måste finnas en god anledning för henne att ljuga. Det publiken kommer att skratta åt är hur rollfigurerna hanterar den panikartade utvecklingen, inte händelserna i sig. Publiken behöver inte sympatisera med rollfiguren, som trots allt agerat fel, men de behöver ha förståelse för att en person väljer att ljuga i den uppkomna situationen. Detta gör att publiken snabbt måste bli övertygade om att lögnen behövs. Det här är troligtvis anledningen till att många farser innehåller otrohet. Det är enkelt att förstå att insatsen för den rollfigur som varit otrogen är så hög att hon vill hindra sin partner från att få reda på detta. Publiken förstår detta ögonblickligen. Men, och det här är viktigt, otroheten är bara en utlösande faktor till det som är farsens essens: formen. Dvs lögnen som genererar en annan lögn, som missförstås och ger ett nytt missförstånd, i en lång sammanhängande spiral som gör intrigen allt mer invecklad och allt mer absurd, men i sin kontext trovärdig.

Att en fars ofta innehåller många dörrar, som rollfigurerna springer in och ut genom, beror på att intrigens panik ska stegras genom att lögnen hela tiden riskerar att uppdagas när någon plötsligt uppenbarar sig. Detta gör att tajmingen är oerhört viktig i en fars; i vilket ögonblick ska en person dyka upp/höra en replik/försvinna från scenen för att intrigen ska bli trovärdig? Och det är denna trovärdighet som är så essentiell, för det är där humorn finns, där publikens skratt finns.

Fars är på så sätt, både i manus och på scen, en tekniskt svår teaterform. Det är dock det som gör det till en rolig utmaning att skriva, för det handlar inte bara om rollfigurernas personliga motiv utan betydligt mer om att bygga en intrig med arkitektoniskt precision. Vilket inte bara är roligt utan även är den primära orsaken till den enorma huvudvärk jag får under skrivandet. Det är svårt. Men roligt. Men svårt.

Så snälla, snälla, snälla, blanda inte ihop fars med andra betydligt simplare komediformer.


* Buskis kan beskrivas som en komedi som kompenserar frånvaron av ett komiskt manus med skådespelare som tittar i kors och säger sina repliker på grov dialekt, och som åtminstone en gång per manussida drar till med ett skämt som antingen innehåller könsorgan eller hembränd sprit.

Det här inlägget postades i Teater. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *