Den kreativa processen i 20 plågsamma steg

Jag har nu börjat på en ny bok. Krasst sett började jag på den redan 2013, efter vilket jag tog en paus för att, för cirka ett halvår sedan, börja igen. Jag är bra på att börja … sämre på att avsluta kanske, men början fixar jag enkelt. I alla fall, nu har jag börjat på den i några månader. Även om det inte alltid känns så, så har jag kommit framåt … tror jag. Det är det som är det svåra med att skriva, att släppa bryggkanten och simma iväg.

Min skrivprocess tenderar att se ut ungefär så här:

1. Jag får en idé. Som jag, även på ett objektivt plan, tycker är rätt så bra.

2. Hybris toppad av entusiasm tar över mitt Jag. Den ljuva insikten att just jag är den kreativa skapelsens krona lägger sig som balsam över mitt liv. Lycka, lycka, lycka! Anteckningar hastas ner för att lämna plats för nya idéer och nya anteckningar i en till synes aldrig sinande ström.

3. Tuvan på stigen skymtas i form av ”hjälten”. Min bok behöver en hjälte, en huvudperson, någon som är drivande, agerar och som läsaren kan fatta tycke för. Jag inser att den hjälte jag har är rätt så statisk, definitivt mer reagerande än agerande, och dessutom ganska anonym och med en besvärande steril personlighet. Kort sagt … trist.

4. Någonstans här kliver jag in i dödsskuggans dal. Vem är jag egentligen? Egentligen? Va?! Som tror att jag kan skriva? Idén … visst den är fortfarande hyfsad, men jag har säkert stulit den, omedvetet, från någon betydligt mer talangfull individ. Med andra ord, jag är en bluff, en dilettant, ett sönderfallande asplöv nederst i den kompost somliga kallar mänsklighet.

5. Här infinner sig en period av självömkan, under vilken jag emellanåt läser något jag skrivit för 10-15 år sedan, och jag kan bara konstatera att jag då var ung, vaket vibrerande och full av fantasi och formuleringsförmåga. Kallt konstaterar jag att min hjärna uppenbarligen ruttnat och att den talang jag eventuellt haft är förlorad för alltid.

6. Det går en tid, årstider hinner växla. Jag läser ett par stycken av det projekt jag nu tagit en lång paus från. Mycket motvilligt erkänner min inre, syrligt sarkastiske, kritiker att vissa rader faktiskt fungerar rätt så okej. Om de betraktas flyktigt … i motljus.

7. Ett par veckor senare sätter jag mig åter med alla mina anteckningar och fragment och påbörjar ett planlöst och trevande arbete med dem. Den inre kritikern har tydligen fått i sig en halvflaska portvin, för han är betydligt mer positiv, rent utav uppmuntrande av vad han ser. Uppenbart lullig ger han mig en kamratlig klapp på axeln.

8. Hybris! Jag är ett geni! Det var bara min djupt rotade ödmjukhet som hindrade mig från att se det tidigare!

9. Visst fan, det är ju skräp ändå. Och hjälten? Vilken jädra C-figur. Patetiskt passionslös prosa!

10. Ett par veckor senare bläddrar jag igenom en del av vad jag skrivit. Någonstans inom mig uppstår den motvilliga tanken … att jag varken är ett gudasänt geni eller en skottkärra skit. Men det jag skrivit fungerar. Det behöver bara struktureras upp lite (rätt så mycket). Och karaktärerna behöver lite arbete (rätt så mycket), men på det hela taget är det inte helt oävet.

11. Rutin. Just det, det är det jag behöver. Varför glömmer jag alltid bort det? Märkligt. Rutin, skriva regelbundet, arbeta strukturerat, få ner text så att det finns något att redigera. Då kommer boken växa, bli till ett första utkast som sedan kan redigeras några gånger och bli klar. Rutin. Det är ju så enkelt när man väl kommer på det.

12. Hur får jag rutin? Går rutin att få? Om rutin faller i en skog utan att någon ser den, finns då rutinen? Rutin rimmer på ruin som är början av ruinerad. Vad är etymologin till ruinerad? Måste kolla upp det. Var är min Wessén? Och vad är det här för bok? När köpte jag den? Bäst att läsa lite i den. Etcetera …

13. Irritation över att jag inte sätter mig ner och skriver. Irritation över att jag hela tiden finner ursäkter för att inte skriva. Det är ju inte så att jag inte har åtminstone 30 minuter om dagen. Eller 25 minuter skulle räcka.

14. Jag använder en stor del av min kreativitet åt att komma på svordomar och invektiv åt mig själv, för att jag inte tar tag i skrivandet. Är själv ganska nöjd med ”Falska fjantiga författarfiasko” (jag gillar allitterationer, även när jag förolämpar mig själv).

15. Utmattad av alla ursäkter och invektiv, säger jag ”fuck you” till mig själv … och sätter mig ner i tjugo minuter en kväll. Skrivandet går märkligt nog ganska bra.

16. Sätter mig ner även nästa kväll. Även detta går bra.

17. Långsamt, och med många pauser, börjar jag upparbeta en skrivrutin. Texten växer.

18. Jag är ett geni!

19. Jag skriver skit!

20. Okej okej okej. Lägg av!  Rutin, petande i texten, stryk och skriv. Första utkastet … tycks konstigt nog vara klart. Det är väl inte genialiskt, men kicken av det kreativa arbetet har under ett bra tag lagt sig … ja, ta mig fan, lagt sig lite som balsam över mitt liv.

För tillfället befinner jag mig någonstans mellan punkt 10 och 14, men med option på 15.

Och Ja, den här texten är en del av punkt 12 och 13.

Det här inlägget postades i Skrivande. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *