Neil Gaiman är en sådan där författare som jag tagit upp med tio till femton års mellanrum. Det första jag läste av honom var Good Omens som han skrev tillsammans med Terry Pratchett och det var egentligen Pratchett som jag då ville läsa. Därför dröjde det ett tag innan jag läste något som Gaiman skrivit själv. Anansi Boys läste jag för cirka tio år sedan och uppskattade, fast tydligen inte tillräckligt för att därefter gå vidare till Gaimans andra böcker. Detta berodde i och för sig mer på att mitt intresse för fantasy svalnat något och mindre på vad jag tyckte om Anansi Boys.
Hur som helst så har jag nu läst Ocenanen vid vägens slut. Det är en ganska kort roman, förrädiskt enkel och väldigt suggestiv. Jag har sett att vissa recensenter klassar boken som ungdomsbok, medan andra ser den som en bok för vuxna. Det är väl egentligen en ganska ointressant fråga, men så kan det vara. För min del så är det definitivt en bok för vuxna, för även om huvudpersonen är en pojke så är frågorna som driver berättelsen och som hela boken till slut når fram till, en vuxen människas reflektioner.
Jag har även precis läst Kazuo Ishiguros Begravd jätte. Ishiguros och Gaimans böcker är egentligen för olika för att kunna jämföras på ett rättvist sätt, men eftersom det ändå finns något i dem som påminner om varandra, så låt oss jämföra. Båda använder fantasyn som en form för att beskriva människan, men där Gaiman lyckas med att förmedla något angeläget och suggestivt, så misslyckas Ihiguro med det första. Begravd jätte är suggestiv så det förslår, vilket även är anledningen till att jag läste klart boken, men Ishiguros stil, som jag för övrigt tyckte om i An artist of the floating world, blir här för distanserad och kall. Gaiman förmedlar värme, något som Ishiguro når fram till först på de sista tio sidorna. Vilket är synd, för slutet tyckte jag verkligen om. Bara synd att det kom … så sent.
Den stora skillnaden mellan de två böckerna tror jag ligger i att Gaiman är trygg i sin genre, medan Ishiguro inte tycks lita på den, vilket har gjort att han skalar av så mycket att berättelsens struktur blir kännbar och gör narrativet kargt. Gaiman finner djupet i det han berättar och förmedlar värme.