Satt under förmiddagen och funderade på hur lång den kreativa processen är, åtminstone då förvärvsarbete, fritidshus och en massa annat upptar tid och … typ hjärnkapacitet.
När jag summerar tillblivelsetiden för ”Det finns alltid rum för ett mord” så börjar processen den 26 september 2008. Jag fick idén på tåget mellan Göteborg och Malmö, efter att ha varit på bokmässan och förfasats över hur stor del av utgivningen som utgörs av deckare. Själv ville jag inte skriva deckare, eftersom jag i stort sett aldrig läser deckare, utom någon enstaka Agatha Christie vartannat år. Så vad göra när deckare är norm och jag vill skriva humor? Deckarparodi, var svaret.
I alla fall, till tiden. September 2008, idén dyker upp från hjärnans dunklaste vrår. Våren 2009, inläsning av svenska deckare, tills det började rinna mord och schabloner ur mina öron. Från sommaren 2009 någon gång började jag skriva och i oktober 2010 var första versionen klar. 30 december 2011 var jag klar med … femte versionen kanske. Då betraktade jag hur som helst boken som, om inte fulländad så i alla fall, tillräckligt redo för förlagens dräpande blickar. Så i slutet av januari 2012 skickade jag iväg den till ett första förlag.
Sedan: Refusering, refusering, refusering, etcetera i ett års tid från 8 förlag.
I april 2013 tog jag beslutet att skriva om boken, inte helt, men stora delar av de första 100 sidorna och sedan en allmän putsning av språk och stil. Resultatet blev att boken blev ca 40 sidor kortare (eller något i den stilen). Under hösten 2014 var jag klar … igen. Tre nya förlag som inom en och samma vecka, lagom ett par veckor innan jul, refuserade. In alles 11 förlag hade då refuserat mig, medels kallt trevliga, helt intetsägande och hoppförgörande standardbrev.
Så i januari 2015 tog jag beslutet att lägga ut boken fritt på nätet. Våren 2015 gjorde jag en sista genomläsning och puts, och i maj 2015 kunde jag till slut lägga boken bakom mig. Så vad blir det då? 6,5 år.
Hur många timmar jag lagt på texten vågar jag knappt spekulera i. Men det märkliga är, att trots att skrivandet en del gånger mindre drivits av lust och mer av något slags intellektuellt självskadebeteende, så har det varit värt det. Jag har liksom inget annat val, om jag vill vara jag.