På omslaget till Sanningen om fallet Harry Quebert av Joël Dicker finns en blurb* från den franska tidningen Le Figaro. Blurben består bara av två ord: ”Litterärt adrenalin”. Boken har vunnit franska priser och tydligen petat Fifty Shades of Grey från den franska bästsäljartronen … vilket alltid kan vara ett delmål man kan ha i livet. Jag köpte boken på bokmässan för en månad sedan. När jag stod och tittade på den i Bonniers monter kom en oerhört entusiastisk försäljare och öste beröm över boken. Den var så fantastisk. Och eftersom jag är som en obsinat femåring när det gäller att köpa böcker (Vill välja själv!) så log jag blott vänligt och lade ner den i igen, gick därifrån och sedan då försäljaren inte såg, smet jag fram och köpte den ändå.
Med den här inledningen så vet jag att jag låter potentiellt negativt inställd till boken, men egentligen inte, för Sanningen om fallet Harry Quebert är faktiskt inte så dum. Men om vi börjar med det litterära adrenalinet så kan man krasst konstatera att det inte är så mycket litterärt över det hela, men rätt så mycket adrenalin. Åtminstone i intrigens konstanta vändningar som pågår under 700 sidor och kommer med ständiga nya avslöjanden.
Så vad handlar boken om? Förlaget beskriver den så här:
En ung kvinna vid namn Nola Kellergan försvinner under oklara omständigheter och hennes förmultnade kropp återfinns inte förrän 2008, trettiotre år senare, när den påträffas nergrävd i den berömde författaren Harry Queberts trädgård. Bredvid Nolas kvarlevor hittar poliserna dessutom en kopia av manuskriptet till Queberts berömda genombrottsroman Roten till det onda. Quebert fängslas och anklagas för mordet, men till hans hjälp kommer hans före detta elev, författaren Marcus Goldman, som också är denna romans berättare och egentliga huvudperson. Tillsammans med polischefen i den lilla staden inleder Marcus en utredning som kommer att bli mer komplicerad än vad någon av de inblandade någonsin hade kunnat föreställa sig. Dessutom börjar han skriva en roman om fallet, en roman som redan innan den publicerats verkar vara på väg att bli en bestseller av sällan skådad kaliber.
Vi har alltså att göra med något som egentligen är en vanlig mordhistoria, men med skillnaden att det är en författare som är berättelsens hjälte. Det som gör att boken hamnar lite utanför kriminalgenrens slappa mittfåra är att det även är en berättelse om skrivandet av boken. Så vi får en rätt så schysst metanivå, som är betydligt mer åt det underhållande hållet än det pretentiösa. Huvudpersonens duster med sin förläggare är riktigt kul läsning.
Bokens stora värde ligger dock inte så mycket i vad den handlar om, och definitivt inte i språket och stilen (för att vara en berättelse om två författare som ska ha skrivit mästerverk, så är språk och stil märkvärdigt intetsägande), utan det stora värdet finns i hur Joël Dicker hanterar intrigen. För trots alla nya trådar han introducerar, som ärligt talat blir helt orimliga i det långa loppet, så får han mig som läsare att tro på vad som sker. De sista 200 sidorna läser jag i en sittning, påmanad av viljan att veta hur det går och vad fasen som egentligen hänt.
Det man måste bortse från är klyschor och schabloner, som boken är fylld av. Bokens blinkning till Nabokovs Lolita stannar vid en blinkning och blir därför obegriplig. Det är även problematiskt att kärlekshistorien som boken tar sitt avstamp i, den mellan den 34-årige Harry Quebert och den 15-åriga Nola Kellergan, skildras så platt romantiserande. Vissa saker framkommer mot slutet (verkligen i slutskedet) som hade kunnat … ja, vad hade det kunnat göra? Kanske ge det hela ett par vettigare aspekter till Harry Queberts agerande. Joël Dicker verkar dock inte intresserad av att gå den vägen, vilket är synd, för nu är det något störande att Queberts relation med en 15-åringen skildras så oproblematiskt som den gör.
Som tur är, för bokens skull, så är denna relation bara en grundpremiss för intrigen att utgå från för att sedan snabbt utvecklas vidare. För helhetsintrycket är att det är kul läsning, med en komplex men skickligt sammanhållen intrig, även om boken inte lämnar några djupare spår i mig, eller i litteraturen.
——————
* Ett av alla dessa intetsägande citat som sagts om en bok av exempelvis en recensent, med syfte att få just denna bok att verka vara Guds gåva till litteraturen.