Egentligen vill jag tycka om Eleanor Cattons ”Himlakroppar” mer än vad jag gör. För boken är på många sätt både storslagen och underhållande, och Catton lyckas genomgående förmedla berättandets glädje då hon tar sig an alla karaktärer och deras individuella öden. Därtill är skådeplatsen som högoktanig chokladtryffel i sin kombination av Viktoriansk kultur, guldgrävarsamhälle och mystiska brott omsvepta av opiumdimmor. Vad mer kan man egentligen begära? Kanske ett ånglok och Londondimmor, men det skulle väl vara det enda.
På andra sätt är känslan efter 900 sidor som den efter ett julbord, då du är mätt intill illamåendets gräns och upptäcker att värdinnan trugar dig till godisbordet som du först nu inser väntar dig. För efter 900 sidor har du över 200 sidor kvar. För min egen del så är det 350 sidor för mycket, för från sidan 800, eller där omkring, börjar mitt engagemang brista och läsningen bli mer flyktig. Viket är synd. En del av problemet, om man nu ens ska tala om problem, kan kanske anas redan i bokens baksidestext.
Året är 1866 och skotten Walter Moody är en av de många som sökt sig till Nya Zeelands guldgruvor för att pröva lyckan. Samma natt som han anländer hamnar han i ett märkligt sällskap bestående av tolv män som i hemlighet har samlats för att diskutera en serie olösta brott. Han är snart involverad i ett äventyr lika komplext och gåtfullt som stjärnhimlen själv.
Walter Moody, tolv andra män, samt ytterligare några personer, breder alla ut sig med sina berättelser. Eftersom åtskilliga av händelserna därmed berättas från olika perspektiv, så upprepas ett flertal skeenden, med små variationer. Det är ett beprövat och ofta intressant berättargrepp, men efter att ha läst om samma 4-5 händelser ett tiotal gånger infinner sig känslan av julbords-mättnad: Hur många olika sorters sillar står man egentligen ut med att äta innan man blir sugen på något helt annat? Det här är dock inte en invändning mot berättandet i sig, utan mer ett konstaterande att det till slut blir väl mycket.
Stilistiskt har Catton inget att skämmas över. Hon skriver säkert, i vissa fall något opersonligt, men med sömlösa övergångar i sobert humoristiska och ironiska partier.
Som det redan påpekats var Mannering en mycket fet man. I tjugoårsåldern hade han varit kraftig, i trettioårsåldern hade han fått kulmage; när han kom upp i fyrtioårsåldern hade hans överkropp fått en nästan sfärisk form och till sin egen irritation måste han be om hjälp både för att klättra upp på en häst och för att sedan sitta av den. Men istället för att erkänna att det var fetman som hade blivit ett hinder i vardagslivet, så skyllde Mannering på gikt, en åkomma som han tyckte lät mycket aristokratisk. (Sid 256)
Överlag är dock stilen underordnad ett berättande som drar åt det effektiva hållet. Catton tilldelades Bookerpriset för denna roman 2013. Det var året efter att Hilary Mantel tilldelades det för ”Bring up the Bodies”, och även om det är ointressant att jämföra romanerna i övrigt, så visar Mantel vad man som författare kan göra av språket i en roman, för att få språket att bli mer än något som ska förmedla berättelsen.
Titeln ”Himlakroppar” anspelar på att bokens alla karaktärer är kopplade till astrologiska tecken, stjärnor och planeter, men för min del blir detta kuriosa. Det tillför inte något av substans, mer än att det kanske belyser Viktorianernas fascination av esoteriska strömningar, vilket för övrigt även tar sig uttryck av en seans i en av bokens centrala scener. En annan av bokens intressanta detaljer är opiumet, vars försåtliga egenskaper inte bara ställer till det för vissa personer, men även speglar erans ambivalenta inställning till denna drog. Som sagt, några få invändningar mot en annars underhållande, om än väl lång, roman.
Det kändes som en gryning i hans bröst, det fylldes av flytande ljus. Ett underbart lugn genomströmmade hans kropp. Smärtan i hans huvud och bröst rann av honom lika enkelt som ett stycke siden.Opium, tänkte han matt. Opium. Det var fantastiskt. Det var en fantastisk drog. Ett mirakel, ett botemedel. (Sid 629)